Har k-dag idag och det kan ju vara något av det bästa som finns. Har hunnit sova länge, städa mitt rum, hitta pengar, kolla på P!nk intervjuer och sovit lite till. Är tyvärr fortfarande lite sjuk så orkar inte vara ifrån soffan längre stunder eller träna. I kväll har jag 50 sidor att läsa i Carrie av Stephen King. Tänkte också hinna packa lite inför helgen då jag ska på min sista Åhterträff någonsin. 

 

Hoppas ni har en fin dag och har lyssnat in er lite på The truth about love, för jag lovar, det blir bättre och bättre för varje varv skivan får snurra.

 

 

 

Jag älskar känslan av att sätta på ett album med en favoritartist för första gången. Känslan av att inte kunna texterna och inte ens kunna nynna med i melodierna. Höra en skiva som helhet för första gången och sedan sätta de där låtarna som fastnade lite extra på repeat.

 

Något som piggar upp vardagen, som jag tycker har kommit tillbaka alldeles för snabbt, är att P!nk ÄNTLIGEN har släppt sitt nya album The truth about love. Jag började lyssna på P!nks musik någon gång runt 2008, då hon ganska nyss hade släppt albumet Funhouse. Sedan blev hon gravid och det dröjde fyra år innan hon släppte en ny skiva. Det betyder alltså att jag och alla andra P!nkfanzzz har väntat i fyra år på det här.

 

Den viktiga frågan är: var det värt väntan? Svar ja! Ett så himla, himla fint och bra album. Dock är I'm not dead och Funhouse fortfarande mina favoriter. Lyssna lyssna lyssna på skivan. Favoriter för tillfället är Beam me up och Try (för dig som gillar lugna låtar).

Är sjuk igen och tycker inte om livet för tillfället. Tur att friends finns och att naturgodis är gott. Tänker fortsätta dagen med att möla te och läsa Carrie.